Själv tycker jag inte att talesättet ovan stämmer, åtminstone inte i detta fall. Nu har vi kommit hem igen, 11.15 var vi tillbaka på Lidköpings busstation efter några helt fantastiska dagar i den norra delen av Sverige.

Som ni säkert vet vid det här laget har vi befunnit oss nästan högst upp i norrland för att utföra vårt projektarbete de senaste dagarna.

Tåget/n bar av mot Kiruna i lördagseftermiddag/natt där vi sedan på söndagförmiddag tog bussen mot Nikkaloukta. Sedan återstod bara en vandring på cirka 1,5 mil till Kebnekaises fjällstation där vi skulle bo under de närmsta dagarna. Att gå med packningen var behagligare än vad åtminstone jag förväntat mig, trots att jag hade en väska som vägde dryga 15 kilo. Omgivningen var helt makalös och vi fick se några renar vilket gladde några utav oss.
Under måndagen var det egentligen tänkt att vi skulle bege oss ut för att vandra upp för berget, Kebnekaise, via den östra leden men då den var "avstängd" pga för mycket snö sköt vi upp bestigningen ytterligare en dag. Iställe klättrade vi på fjällstationens hemmaberg Kaipak hela dagen. Till vår hjälp hade vi klätterinstruktören Henrik. Klättringen var riktigt rolig, även om det var lite klurigt på vissa ställen, jag tror dock att jag inte talar för alla när jag skriver att klättringen var klurig på sina ställen. Det fanns nämligen några av oss som klättrade likt bergsgetter uppför bergsväggen.
Tisdagen, dagen d, dagen då vi skulle bestiga Sveriges absolut högsta topp. Som jag nämnde tidigare var den östra leden stängd därför var vi tvungna att gå den västra som är längre. Vi gick ifrån fjällstationen klockan halv åtta förväntansfulla och en aning nevösa(?). Framför oss hade vi en mil, fem timmars, vandrande uppför bergen. Vädret var strålande sol och vindstilla, det kunde knappast bli bättre. Det fanns egentligen ingen riktig "stig/led" att gå på, underlaget var sten och efter cirka fem kilometer kom snön. Vandringen var jobbig, det måste erkännas men när man stod där på toppen var det som bortblåst. Känslan och utsikten var nästan helt obeskrivlig. Det kändes så häftigt att man gått hela vägen upp, gått upp för Sveriges högsta berg. När vi gick upp för en av branterna och svetten bara rann nerför pannan tänkte jag för mig själv, "hur i hela friden kan du göra det här frivilligt?". Men som sagt när vi nådde toppen var alla dessa tankar fullständigt bortglömda och man kände sig som världens lyckligaste.
Dagen efter var det dags att börja resan hemåt igen och istället för att gå tillbaka till Nikkaloukta åkte vi helikopter pga några olika aspekter. Jag hade skoskav och ont i hälsenan, vilket senare visade sig vara en inflammation, så att gå hade varit lite omständigt. Killarna ville dessutom väldigt gärna åka helikopter, de flesta var alltså nöjda med beslutet om helikopterfärd.
Hemresan gick bra och blev ännu bättre då vi fick pizza levererad till Vännäs tågstation av pizzabagaren Fati.

Det här var en kort version av vår resa i stora drag, en mer detaljerad kommer förmodligen senare när vi packat upp våra väskor och vilat ut några timmar.

Vi har iallafall haft det väldigt roligt tillsammans. Den här resan glömmer vi nog inte i första taget!

Vid tangenterna Sofia BEIJER